Att kliva ur offerrollen
Den här veckan ska jag ta upp ett samtalsämne som brukar leda till många upprörda känslor, nämligen att ta ansvar för sin egen situation. Inte sällan leder det till att jag får en skopa verbala sopor tömd över mig. Men det finns en anledning till att jag ställer mig upp mitt i korselden redan i mitt andra inlägg. Att ta sitt eget ansvar är en förutsättning för att kunna ändra sitt liv och komma vidare.
När jag säger ordet offerroll så associerar du kanske till svaga, hjälplösa människor. Dom där patetiska stackarna. Men faktum är att vi alla är skyldiga till att gå in i offerrollen då och då. Det är mänskligt och fullständigt normalt. Livet har stunder då dom svarta molnen tornar upp sig ovanför våra huvuden och allt känns hopplöst. Vi ligger där i soffan och gråter, svär och beklagar oss. Livet känns så orättvist och vi anklagar våra föräldrar, samhället, gud eller ödet. Vi är offer för all världens jävlighet...
Till en viss nivå är det hälsosamt att tillåta sig själv att få känna sig så. Ibland behöver man bara få tycka synd om sig själv utan att tänka på måsten, borden, ansvar och konsekvenser. Ingen klarar att gå omkring och vara 100% konstruktiv och positiv varje dag och den som påstår att han klarar det ljuger för sig själv. Vi måste få tömma oss själva på tårar och ösa ur oss alla frustrationer vi går och bär på. Det är okej att gå igenom denna period. Problemet uppstår när vi fastnar där. När synsättet skriftar från att vi fallit offer för en specifik händelse till att vi börjar identifiera oss som offer. Då har det passerat en hälsosam nivå som är mer till skada än nytta för oss själva. Varför? För att så länge vi är i offerrollen kommer ingenting förändras. Våra liv kommer fortsätta på samma miserabla bana. Och vi kommer bli bittra på köpet.
Varför fastnar man då i offermentaliteten? Förklaringen är att det kan vara ganska bekvämt att befinna sig i den zonen. För det första så bidrar en offer-stämpel i pannan oftast till mycket sympati och medlidande. Vem vill inte ha det i när man mår dåligt? Du har en ursäkt att få älta samma problem om och om igen och möts av tröstande ord och kramar. För det andra så har du en ursäkt att slippa anstränga dig. För om du är ett offer så är det andra människor, omständigheter eller ren otur som styr över ditt liv och då är det ju inget du kan påverka i alla fall.
Det här fungerar inte minst utmärkt som en ursäkt inför sig själv, även om det många gånger sker omedvetet. Just därför är det lätt att trampa på en öm tå när man tar upp det här ämnet. Personen på andra sidan bordet vet egentligen att om han eller hon (ja, jag vägrar använda ordet hen) gjorde a, b och c så skulle hälsan förbättras, relationen bli starkare eller företaget gå med större vinst. Men bara tanken på dom förändringarna känns ansträngande, tidskrävande eller kanske rentav lite skrämmande. Därför är det inte sällan den man pratar med går in i försvarsställning och jag blir beskylld för att vara oförstående eller okänslig. "Du har ingen aning om hur det är gå igenom något sånt här!"
När jag berättar om mina erfarenheter följs det ofta av några sekunders tystnad. Sedan brukar en av två saker hända. Antingen börjar den andra rada upp detalj efter detalj som skiljer våra situationer åt och hittar därmed ett sätt att avfärda dom råd jag ger, eftersom dom då ändå inte är applicerbara i den unika situationen. Eller så vill personen ha fler praktiska exempel för att kunna prova om dessa tips funkar även under andra omständigheter. Ibland fungerar det utmärkt ändå och i andra fall måste man hitta nya alternativ att testa. Men här pratar vi om två helt olika inställningar. Vilken av dom tror du leder till förändring?
Om du vill undvika att hamna i offerrollen eller känner att du har fastnat där och vill kliva ur kostymen så finns det något som är värt att tänka på (och kanske upprepa högt för dig själv ibland). Du är hjälplös så länge du ser dig själv som ett offer! Hjälplös att kunna ändra det som inte fungerar i ditt liv. Maktlös att själv påverka din egen nivå av lycka. Du blåser som ett löv för vinden och låter andra människor och yttre händelser styra dig och det liv du lever. Det är en rätt skrämmande tanke, eller hur? Vill du inte hellre ta kontrollen över ditt eget liv och ta aktiva beslut om hur din tillvaro ser ut? Tänk vilken härlig känsla att veta att du är kaptenen på din egen båt och att du styr din livsväg åt den riktning du väljer. Du kanske inte alltid kan uppnå alla dina mål men du kommer i alla fall att komma bra mycket närmare dina drömmar.
För att transformera dig själv från offer till boss över ditt liv så måste du börja ta ansvar. Börja med att fråga dig själv hur du har bidragit till din nuvarande situation. Låt mig ta ett exempel ur mitt eget liv. Jag må ha fallit offer för en sjukdom. Men jag är inget offer. Det finns några saker jag kunde ha gjort annorlunda när jag insjuknade. Jag kunde ha varit tydligare i att uttrycka mina behov. Jag kunde ha varit bättre på att ta emot hjälp. Jag kunde ha sagt nej till andra oftare. Jag skulle fortfarande varit sjuk men kanske hade jag inte behövt bli sängliggande. Mitt eget beteende var en bidragande faktor till att min sjukdom förvärrades. Det var absolut nödvändigt att erkänna det för mig själv för att kunna bryta det destruktiva beteendet och därmed ändra min situation.
Det finns också gånger då man kan bli utsatt för traumatiska händelser där man inte på något sätt kunnat förhindra eller ändra utgången. Exempel på det kan vara dödsfall i familjen, övergrepp eller fysisk misshandel. I såna situationer är det viktigt att förstå att man aldrig bidragit till denna händelse på något sätt. Efter ett sådant trauma kan livet falla ihop och man behöver genomgå en sorgeperiod. Ofta lämnar händelsen oss med större eller mindre psykiska skador som ofta påverkar vårt beteende och tankesätt. Trots att vi i dessa fall varken kan eller bör ta ansvar för traumat så betyder det inte att vi är maktlösa i vår situation. Vi kan inte förända vår historia men vi kan fortfarande ta ansvar för vår framtid.
Det går att bryta sina destruktiva tankar, vanor och beteenden traumat efterlämnat. Det är rädsla som ligger bakom dessa försvarsmekanismer och rädsla kan man utmana och jobba med. Det är här vårt eget ansvar kommer in. Man har fallit offer för ett trauma men man behöver inte vara ett offer. Det går att återta makten. Vissa saker kan man jobba med själv, andra saker kanske man behöver vända sig till en psykolog eller coach med för att få verktyg att jobba med. Men det är fullt möjligt att återta makten om man är villig att ta sitt eget ansvar.
Ibland har jag stunder då livet känns övermäktigt. Allt är piss och skit och jag är övertygad om att hela världen i hemlighet konspirerar för att jävlas just med mig. Då ger jag mig själv en dag att tycka synd om mig själv. Tillåtelse att älta, gråta och ligga i soffan och äta chokladglass. Med kolasås. Och grädde. Och karameliserade nötter. Och kanske toppa med lite godis... En vän sa en gång att jag har svart bälte i gottigheter och jag är benägen att hålla med honom. Hur som helst, jag ger mig själv en dag att vältra mig i mig egen olycka.
Men nästa dag kavlar jag upp ärmarna. Jag kör min träning, tuggar mina ekologiska grönsaker och frågar mig själv vad jag kan göra annorlunda. Och sen går jag in i "work mode". Det intressanta är att när jag väl tillåter mig själv att få utlopp för alla frustrationer så behövs sällan en hel dag. Oftast slutar det med att jag sitter och stortjuter med sprutande tårar i 5 minuter och sen känner jag mig rätt okej och börjar omedvetet fundera på eventuella lösningar.
Ibland är tillåtelsen att få ha dom känslor man faktiskt har tillräckligt för att må bättre. En annan anledning till att mitt fokus skiftar så pass fort nuförtiden är att jag fick en aha-upplevelse när jag insåg att jag har makten i mina egna händer. Det gör att jag inte längre får samma tillfredsställelse av att tycka synd om mig själv. Tillfredsställelsen kommer nu istället varje gång jag aktivt gör något som jag vet på sikt tar mig ett steg närmare mitt mål.
Vad är då mitt förhållningssätt till andra som fastnat i offerrollen? Jag har insett att jag för min egen hälsa och mitt välmåendes skull inte ska ägna mig åt att försöka hjälpa dessa personer. Dom suger ur all min energi och sen står jag där tom och fullständigt slutkörd utan att den andra personen har tagit ett enda kliv framåt. Denna insikt har jag fått den hårda vägen men jag har lärt mig läxan. Jag märker ofta att någon som ber om hjälp egentligen inte är villigt eller redo att i dagsläget göra dom uppoffringar som krävs för att ändra sitt liv. Dom vill gärna prata om sina problem men törstar egentligen inte efter lösningar utan efter sympati. Då måste jag inse mina egna begränsningar och vänligt med bestämt sätta en gräns och hänvisa dom vidare.
Som avslutning hoppas jag nu att vi alla tillsammans kan börja med att ta vårt första kliv mot ett nytt liv genom att våga skifta synen på oss själva som passiva offer till handlingskraftiga individer som tar ansvar för vår egen utveckling. Låt oss återtar vi makten över våra liv!
Relaterade inlägg: