Att möta mörkret

Jag tror att många människor har föreställningen att när man arbetar med någon form av andlig verksamhet eller är andligt lagd så är hela vår tillvaro love, light and namaste. Att vi går omkring i ett rosa kärleksmoln och är omgivna av positiva och lyckliga människor. Jag skulle vilja ge er en mer realistisk syn på hur det kan se ut.

För det första så är vi människor med fel och brister precis som alla andra. Vi gör misstag, vi ballar ut och vi halkar av banan. Ibland beter vi oss omoget och det finns stunder då jag reagerat på sätt som definitivt inte skulle anses som andligt. Vi har också upplevt struliga relationer, hälsoproblem och en jobbig barndom. Och tur är väl det, för hur skulle vi annars kunna relatera till andra och känna empati för deras upp och nedgångar? Kort sagt, vi är här för att lära oss av livet precis som alla. Det finns inget rätt eller fel sätt att vara andlig på så länge vi har en god intention.

Det arbete jag gör är ibland vackert och upplyftande. Men lika många gånger känns det mörkt, tufft och utmanande. Många av dom jag kommer i kontakt med mår ofta väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt. Att känna deras krämpor och smärtsamma känslor, utöver mina egna jag kämpar med, är inte alltid en dans på rosor. Jag får inte bara höra och se många jobbiga livsöden utan även känna dom i kropp och själ.

Ofta kan jag känna mig otillräcklig för att jag inte kan göra mer för någon. Jag önskar att jag kunde ta fram mitt magiska trollspö och göra allt bra. Men samtidigt vet den äldre och visare delen av mig att det inte är mitt jobb att utföra mirakel. Som jag ser det är mitt jobb att försöka se ljuset inom allt och alla. Att se det, bekräfta det och bemöta allt det som inte är ljus med kärlek.

För visst vore det enkelt att bara ta emot glada människor med lite ryggont eller vardagsstress. Dom människor som vi förstår och kan relatera till. Det vore kul att välja att bara ta emot besök från andra sidan av välbekanta släktingar som vill skicka lite kärlek och ge några goda råd. Men det är inte alltid dom som behöver vår hjälp som mest.

Det största behovet av ljus finns där det är mörkt. Jag tror det är där vi kommer in i bilden. Vi kan lyssna på någon som vill berätta en historia som ingen annan vill, orkar eller kan hantera att höra. Vi kan föröka hitta en empati för någon som vi inte förstår eller kan relatera till när alla andra har dömt ut dom.

Att vara den första eller enda personen som lyssnar helhjärtat på någon innebär inte automatiskt att man möts av tacksamhet och uppskattning. Många gånger får man ta emot all den frustration, ilska och hopplöshet andra flytt ifrån. Och då kan det finnas en del på lager som behöver tömmas ut.

Ibland upplever jag att den energi jag har i sig kan framkalla oväntade reaktioner. Många gånger har jag även blivit utskälld och kritiserad bara för att jag i mitt tillstånd av harmoni lett mot någon och önskat dom en trevlig dag. Ibland räcker det att bara var lugn och glad när man vistas i andras närhet för att det ska provocera dom.

Jag brukar se detta som en sorts allergi. Det är inte något fel varken på dom eller på mig. Vår energi är bara så olika att det hos dom uppstår en sorts allergisk reaktion från deras håll. Om man inte fått uppleva så mycket ljus i livet så kan det vara ganska skrämmande att helt plötsligt stå där och känna något man inte förstår. Och det vi inte förstår kan verka väldigt skrämmande. Alltså försöker dom omedvetet få ner mig på samma nivå energimässigt, där dom känner sig trygga.

En kille jag hejade på vid en busshållplats spenderade sedan hela resan till att verbalt försöka trycka ner mig genom förolämpningar och kritik trots att han aldrig tidigare träffat mig. Genom att jag varken tog åt mig eller kände behov av att försvara mig själv kunde jag istället bara lyssna, bekräfta att jag såg hans smärta och genuint önska att han skulle få må bättre. Innan killen klev av bussen sa han "Du är ju faktiskt rätt schysst ändå" och log mot mig med en helt annan energi, nu fylld av hopp. Man ska inte underskatta vad lite empati kan åstadkomma. Den bussturen hade ingen större påverkan på min dag men kanske var det något som hände med min reskamrat?

Jag tror inte att det är en slump att jag träffar på dessa människor. Jag tror det är universums sätt att ge dom människor som behöver ösa ur sig allra mest tillstånd att göra det på någon som inte får sin dag förstörd av det. Jag tror att det är meningen att dom ska få uppleva en annan energi än den dom är vana med om så bara för en liten stund. Att dom ska få se att det finns en annan väg. Och i gengäld så får jag lära mig att stå stark i min energi och i min kraft oavsett yttre faktorer. Dom är mina bästa lärare!

Jag har även märkt att dessa mer extrema möten endast sker dom dagar då jag känner mig stark och balanserad. När jag har fullt upp med att orka med mig själv och mina egna utmaningar så är jag tacksamt förskonad från detta. Det är inte heller en slump. Även jag får det jag behöver och klarar av att hantera för dagen. Det finns en dold organisation bakom kaoset vi ser.

Så att vara andlig innebär inte att man lever ett liv fritt från mörker, tvärtom möter man ganska mycket av det. För mig innebär andlighet att ha tillit till den process man inte förstår, att hitta den lilla gnutta hopp i vad som ibland kan verka som ett hav av hopplöshet, att försöka se det goda i något som kan kännas som väldigt negativt. För mig är andlighet något som berikar livet i en utsträckning jag inte hittat någon annanstans.

Ibland är det en utmaning att lyssna på intuitionen när du möter någon som du vet blivit avvisad av andra andliga människor. Det är lätt att ifrågasätta om man då verkligen bör ta sig an uppdraget, personen eller kunden. Jag behöver då påminna mig själv om att jag är jag och att det beslut andra tagit inte nödvändigtvis är rätt beslut för mig. Bra frågor att ställa mig själv är då: Är jag kapabel att se det lilla rädda barnet inom denna människa? Klarar jag av att möta det mörker som kan komma upp utan att jag dras ned i det? Vi har alla olika förutsättningar att hantera olika situationer och det är inte alltid lätt att hitta våra gränser. Men jag har märkt att desto mer bekväm jag blir med mitt eget mörker desto mindre rädd blir jag för andras och påverkas inte av det på samma sätt.

En kompis till mig brukar kalla mig pastor Malin eftersom folk har en tendens att avslöja sina djupaste och mörkaste hemligheter för mig, inte sällan främmande människor jag nyss träffat. Det kan till och med ske på en mingelfest med jobbet, på ett tåg eller i ett väntrum. Oftast handlar det om jag bara lyssnar, bekräftar och i vissa fall förmedlar det budskap dom behöver höra som mest.

Men ibland tror jag också att vissa av dessa människor korsar min väg för att jag ska kunna agera och sätta stopp för sådana hemska saker andra blundat för. Det kan vara tungt att se sådant i vitögat ibland och få ansvaret dumpat i knät som den enda som vet. Men förhoppningsvis blir livet bättre för alla inblandade av att den mörka hemligheten kommer ut.

Vi som är andligt intresserade kan inte utföra några mirakel men genom att hålla våra lågor brinnande när det är som mörkast så kan vi tillsammans försöka lysa upp och göra världen lite ljusare. Ensamma är vi små men tillsammans är vi starka och kan göra skillnad. Om vi tror på oss själva och stöttar varandra i vår process så kan vi hitta en balans där vi kan och orkar hantera även det som inte är regnbågar och enhörningar.

Relaterade inlägg:

Varför är vi så destruktiva?

Dags att kliva ut ur garderoben...