En empat på planet
Planets motorer rusade och vi accelererade snabbt. Eftersom jag är något av en flygnörd så brukar jag oftast vid denna tidpunkt sitta med näsan klistrad mot rutan och som ett barn på julafton bara njuta av det häftiga faktum att vi faktiskt lyfter från marken. Men denna gång var det något annat som mina blickar drogs till och som konkurrerade om min uppmärksamhet. Snett bakom mig satt en man och verkade rita i luften med sina händer. Jag sneglade nyfiket bakåt för att försöka förstå vad det var han gjorde. Bad han? Ritade han symboler? Tränade han på teckenspåk? Mannen övergick till att börja knacka med fingrarna på sätet, stolsryggen framför och på sina egna ben. Hans rörelser kändes mer och mer nervösa och ryckiga och i mitt huvud ställde jag frågan "Är han okej?".
En bråkdels sekund senare översköljs jag av en enorm ångest. Jag känner hur min mage krampar, mitt struphuvud kläms ihop och det blir svårt att andas. Jag börjar darra och kallsvettas. Jag känner att jag behöver få kontroll över situationen genom mina ritualer av knackande, räknande och tappande med fingrarna. Om jag inte utför det här på precis rätt sätt så kommer vi att krascha. Jag är helt övertygad om detta. Jag känner allt mannen bakom mig på planet känner. Jag känner hans rädslor, hans mörkaste hemligheter och hans största drömmar. Detta är vad jag brukar tänka på som den första empativågen. Den varar i ungefär 30 sekunder för att sedan plana ut och ersättas av den andra vågen.
I den andra vågen upplever jag den totala kärleken. När jag skriver den totala kärleken så syftar jag inte på den kärlek som finns mellan två människor som älskar varandra utan en kärlek betydligt starkare och större än så, något jag aldrig upplevt med en annan människa. Man skulle kunna kalla det för det högsta medvetandet eller källan till allt liv. Nu får jag uppleva all den kärlek som finns både till den mannen och till mig. Jag kan känna hur älskad han är, precis som jag själv. Jag känner den rena och ovillkorliga kärleken som bara strålar ut till honom. Det spelar ingen roll att han har gjort misstag i livet eller att han har fel och brister. Oavsett vad han gör så kommer han alltid att vara älskad och han kommer aldrig att bli dömd eller straffad av denna kärlek. Jag känner också en kärlek till honom trots att jag aldrig träffat honom tidigare. Jag känner en enorm empati för honom och det han går igenom samtidigt som jag vet att han, precis som jag, går igenom precis det han behöver för sitt eget högsta bästa. Jag känner att han är min familj, ett annat korn från samma källa. Den här andra vågen varar cirka två minuter. Tårarna rinner nerför mina kinder. Men det är tårar av kärlek och inre frid. Jag vet att han är i trygga händer oavsett vad som händer hans fysiska kropp i detta liv.
Det här var långt ifrån den första gången jag upplevde detta fenomen. Jag har på detta sätt fått en inblick i många människors liv. Det har varit vuxna, barn och pensionärer. Män och kvinnor. Människor som har olika religion, sexuell läggning, olika diagnoser och ursprung. Det har varit människor jag tyckt om och och känt en dragning till och andra människor jag helst undvikit att umgås med. Jag har till och med fått uppleva detta med själar som gått över till andra sidan. Få människor har nog förstått vidden av vad jag menar när jag säger att jag är empat och kan känna andras känslor. Dom flesta har svarat att dom själva också är empater och känner mycket empati. Då jag inte haft något behov av att förklara vidare så har jag låtit det bero. I börjar när det hände så kändes det som en förbannelse jag varken kunde styra eller bli av med men med tiden har jag insett att det tvärtom är en gåva för jag har lärt mig så mycket.
En lärdom jag fått är att oavsett hur våra livssituationer ser ut utifrån så upplever vi alla samma känslor. Orsakerna bakom våra känslor varierar men vi upplever alla samma spektrum av känslor i något skede av våra liv. Vi har alla varit förtvivlade, arga och rädda. Vi har all känt kärlek, längtan och glädje. Vi har alla haft brustna hjärtan, fått hoppet krossat och varit i sorg. Framför allt så söker vi alla efter känslan att vara älskade och accepterade precis som vi är. Ofta söker vi så desperat efter det att vi letar på helt fel ställen och är inte alltid så kärleksfulla varken mot oss själva eller våra medmänniskor. Men det är just detta sökande på fel ställen och alla dom villovägar vi tar som i slutet leder oss på rätt väg att hitta denna känsla inom oss själva och kontakten mot något större. Det är då vi inser att vi (ironiskt nog) alltid haft just den ovillkorliga kärleken vi sprungit runt som yra höns och letat efter.
På vägen mot denna insikt är vi alla systrar och bröder. Trots att våra vägar ser väldigt olika ut så vandrar vi alla mot samma mål. Efter att ha fått ta del av så många andra människors upplevelser så har jag fått en större förståelse vad som ligger bakom andras hårda ord och handlingar som sårar mig. Det har gjort att jag känner mer empati för andra och det har hjälpt mig i arbetet att bli mindre dömande. För oavsett om det är handlar om riktigt hemska våldsbrott eller bara en negativ kommentar om någon annas utseende så ligger samma rädsla bakom handlingen.
Men något som är viktigt att inse är att även om vi alla är sammansvetsade på ett plan så är vi också samtidigt individer som behöver ta ansvar för våra egna tankar, ord och handlingar här på jorden. Att känna ovillkorlig kärlek betyder inte ovillkorligt accepterande av någon annans beteende. Jag kan känna och förstå att det är någons sjukdom, barndomstrauma eller sorg som ligger bakom dom sårande orden och otrevliga agerandet men det betyder inte att jag behöver stå ut med det. Det är inte mitt jobb att alltid finnas där och acceptera någon annans beteende. För jag har redan fullt upp med att ta hand om min egen röra i det som kallas livet. Det finns redan något annat med mycket större visdom och energikapacitet än jag har som har tagit på sig jobbet att finnas där för alla oavsett omständigheterna.
För precis som jag vet hur värdefulla alla andra människor är så vet jag att jag själv är precis lika värdefull. Om en relation till någon eller något orsakar mig mer smärta än glädje så har jag all rätt att lämna det bakom mig. Jag kan känna empati och skicka kärlek i tankarna på avstånd istället. Likaså behöver dom människor som begår brott straffas. Men jag har inte längre ett behov av att känna hat mot andra människor eller att hämnas. Om jag blir sårad så kan jag sörja och sedan lämna det bakom mig. Efter att ha känt den här gemenskapen och kärleken kan jag inte längre önska någon annan något illa oavsett vad dom gjort mig. Att medvetet såra någon annan vore bokstavligen att såra mig själv.
Men den största lärdomen och gåvan jag fått är att få uppleva denna ovillkorliga kärlek och fullkomliga acceptans som inte kan jämföras med någon mänsklig relation. Det har gett mig en inre frid och trygghet i att allt som händer sker enligt planen. Hur rörig och skrämmande den här spelplanen vi kallar jorden än är så är det bara en liten sandkorn av det stora hela. Jag har fått en total tillit till den vägledning jag får oavsett hur ologisk den än verkar. Och efter varje hopp ut i det okända som min vägledning tar mig till så landar jag alltid mjukt med en förundran över att det hopp som verkade så otroligt farligt, ologiskt och kontraproduktivt faktiskt blev min räddning.
Jag brukar ofta fundera över hur många präster och andra ledare av olika religioner som faktiskt haft kontakt med och upplevt denna kärlek och hur många som bara läser innantill ur en religiös bok. Dom som pratar om helvetet, gudsfruktan och om att bli dömd för sina synder har uppenbarligen ännu inte fått uppleva denna kontakt. Ibland kan jag drömma om att få vara en fluga på väggen den dagen dom inser att dom skrämt slag på sig själva och alla andra helt i onödan. För det häftigaste av allt är att vi alla en dag kommer att få känna denna ovillkorliga kärlek uppifrån och till varandra. Jag har bara fått ett smakprov av vad som komma skall.
Relaterade inlägg: