Ett bord för en, tack!
Den här veckan har jag av förklarliga själv funderat över det där med att vara själv. Efter en vecka på egen hand på Teneriffa har jag smakat på känslan av total frihet vilket varit helt underbart, för min del i alla fall. Men när det gäller ensamhet så är åsikterna spridda. Ibland är man solo oavsett om det är självvalt eller ej. Hur man själv ser på det och hur omgivningen ser på det kan skilja väldigt mycket. Ibland haglar åsikter och råd trots att man varken bett om eller behöver det och andra gånger verkar det faktum att man är själv väcka anstöt. Tyvärr ses det ofta som negativt att man är på egen hand trots att man själv är rätt nöjd.
Jag har länge gillat tanken på att åka på semester själv men det har aldrig blivit av. Hittills har mina resor på egen hand alltid varit relaterade till jobb och utbildning och då har man slitit hund dygnet runt och pressats till sin yttersta bristningsgräns både fysiskt och psykiskt. Men någon semester bara för min egen skull har aldrig blivit av tidigare. Jag har tagit alldeles för mycket hänsyn till vad andra tycker. Svartsjuka pojkvänner och kompisar som beskyller mig för att glömma bort dom. Åsikter om vad jag bör och inte bör lägga mina pengar på.
Men för två år sedan fick jag nog av mig själv och mitt ohälsosamma sätt att alltid sätta andras behov framför mina egna. Sedan dess har jag jobbat på att hitta nya förhållningssätt i mina gamla relationer. Vissa människor har jag släppt in närmare. Några relationer har jag tagit avstånd från. Och dom nya människor som kommit in i mitt liv sedan dess har långsamt (stackars satar vilket tålamod dom fått ha...) fått kvala sig in och visa att dom är mödan värd. Jag frågar nu mig själv även vad jag får ut av mina relationer istället för att blint försöka rädda andra. Vad vill jag?
Så den här gången när jag fick en stark längtan efter en sista-minuten så tvekade jag inte att åka oavsett om det blev med eller utan sällskap. Jag ville åka och det gjorde jag. Jag tackade till och med nej till två potentiella medresenärer som ville följa med eftersom jag misstänkte att det skulle innebära dramatik och komplikationer jag inte vill ha i mitt liv.
Så hur är det då att vara ensam egentligen? För det första tycker jag det är viktigt att inte sätta likhetstecken mellan att vara ensam och att känna sig ensam. Jag har upplevt båda versionerna av ensamhet men kanske inte alltid på det sätt min omgivning kunnat gissa.
Några av dom stunder i mitt liv då jag känt mig som ensammast i världen har jag legat bredvid en man jag haft ett förhållande med. Sen finns det tillfällen då man varit singel, sjukskriven, sängliggande och knappt yttrat ett ord med annan människa på en vecka. Och ändå har man känt sig som en del i ett större sammanhang, en slags osynlig gemenskap och man blir förvånad över hur bra man kan må känslomässigt trots att den yttre världen och den fysiska kroppen är ett enda stort kaos.
Vi befinner oss alla någonstans på en skala över hur mycket ensamhet vi är bekväma med. I den ena ytterligheten finner vi den där enstöringen vi läst om som flyttat ut till en hydda i urskogen för att han blir irriterad bara över att se en annan människa och längst i den ändra änden finns den lilla gumman som nästan går i bitar av ensamhet medan hennes gubbe går ner till Ica för att köpa tidningen. Oavsett var på den skalan vi befinner oss så uppstår det problem när vi interagerar med andra som är långt ifrån oss på den skalan (bara där finns tillräckligt med material till nästa inlägg). Man missförstår varandra eftersom man ser saken från sin egen synvinkel och hur man själv skulle tänka och känna i samma situation. Redan där uppstår det problem. Det som är normalt för mig är väldigt konstigt för många andra.
Själv är jag väldigt introvert och är därför inte bara bekväm med att spendera tid för mig själv, jag behöver det för att ladda batterierna. När jag varit sambo har jag ibland tagit långpromenader för mig själv, luftat mc:n eller gått ifrån soffan en tv kväll för att lägga mig i sovrummet själv och läsa en bok. Inte för att jag varit arg eller sur på min sambo utan för att jag bara behövt vara med mig själv. Jag har uppmuntrat mina pojkvänners weekendresor med killkompisarna, golfrundor, skidturer och jobbresor utomland för då har jag fått njutit av min gudomliga egentid och när dom kommit hem har jag uppskattat tiden vi har ihop ännu mer.
Mina myshelger har sett väldigt lika ut oavsett om jag varit i förhållande eller singel. Det har varit picknick på en sommaräng eller dagstur till någon fin utsikt på toppen av en kulle. Jag har legat solo i skumbad med ett glas vin och chokladpraliner omgiven av tända ljus och romantisk musik. Jag har suttit på en mjuk filt på golvet framför en brasa och druckit champagne. Jag har köpt hem vackra snittblommor. Jag har lagat förrätt, huvudrätt och efterrätt. Jag har njutit till max. Om jag har haft en kille som sällskap så har det bara varit en bonus. Om inte har jag ändå alltid skämt bort mig själv och levt fullt ut.
Ibland går jag på bio själv. Ibland sätter jag mig ensam på en restaurang och njuter av en riktigt god måltid. Ibland tar jag ett spontant glas vin för mig själv i nån bar innan jag åker hem. Tyvärr gör jag dessa saker alltför sällan i min egen stad. Anledningen är att när jag är på resande fot där ingen känner mig så kan jag mysa utan att någon saboterar det. Hemma i stan är det annorlunda. Oftast hinner jag knappt smaka på första tuggan innan nån jag känner får syn på mig. Folk kommer fram, ger mig en kram och vi har trevligt småprat tills han eller hon oundvikligen till slut utbrister: "Men är du här alldeles själv!? Din stackare!"
Sedan spelar det ingen roll hur mycket jag än förklarar att man mår bra och har en trevlig kväll. För på nåt sätt så går det inte in hos den andra. Har det tagit slut med min pojkvän? Är jag kanske ledsen och ensam? Bråkar jag och min bästa vän? Att min pojkvän jobbar över, min bästis ligger hemma sjuk och att jag ändå väljer att gå ut och äta en trerätters för mig själv verkar på nåt sätt så främmande för många att dom måste hitta något "fel" i min situation för att kunna förstå att jag bryter normen så totalt. Antagligen är jag i deras ögon väldigt lik den där enstöringen i urskogen. Tyvärr tappar man själv sitt goda humör någonstans vid bekant nr 3 som öser sin tycka-synd-om-energi över en.
Därför njuter jag lite extra nu när jag är ensam på bortaplan. Ingen här känner mig så när jag ber om ett bord för en så blir jag visad till det och får vara lyckligt ensam utan påhopp. Folk som inte känner mig är för artiga för att ställa alla dom där frågorna om hur olycklig jag eventuellt är. Vad andra tänker när dom ser mig själv struntar jag fullkomligt i så länge dom låter mig mysa ifred.
Sen finns det dom gånger då jag varit singel och nästan alla man känner varit i ett förhållande och verkar ha glömt omvärlden. Och dom få singlar jag känt verkat ha fastnat i soffan hemma analyserandes över sin egen grad av olycklighet. Hur som helst verkar det ibland omöjligt att få med andra ut på något kul oavsett om det är en dagstur till Stockholm, en timmes vandring i naturen eller för att kolla på bandet jag vill se som spelar på krogen. Då har jag ett val att göra. Ska jag sitta hemma i brist på sällskap eller ska jag göra det jag känner för ändå?
I 90% av fallen väljer jag alternativ nr 2. För jag vet så väl att om jag ger upp och stannar hemma då så kommer jag inte bara vara ensam utan också känna mig ensam. Om jag däremot ger mig ut på dom äventyr jag känner för så kan jag istället njuta av den tiden jag har för mig själv. I dom övriga 10% av fallen då jag stannar hemma så är det för att jag dessa dagar inte har tillräckligt med mental kraft att orka hålla andras negativa energier på avstånd.
För det tar på krafterna att gång på gång bli påhoppad av dessa välmenande (men dränerande) medmänniskor som utbrister "Men du borde väl inte ha något problem med att träffa någon! Ska jag fixa ihop dig med den där killen på mitt jobb som jag pratade om?" Jag har då svarat att jag inte är ute efter att hitta en pojkvän men om du råkar känna ett gäng positiva spontana singeltjejer som vill ut och ha kul i värden så kan jag gärna ta deras telefonnummer. Jag kan då se på ansiktsuttrycket på mina bekanta hur jag åter igen framstår som lika konstig som den där enstöringen i sin hydda i skogen. Jag kan nästan känna hur mossan börjar växa på näsan...
Oavsett på vilken halva av ensamhetsskalan man är bosatt så tror jag det är lättare att ta till flyktbeteenden ju närmare någon av ändarna man är. Om du tycker det är jobbigt att vara själv för bara en dag så ökar risken att du kastar sig in i ett nytt förhållande med första bästa människa som ser bra ut på pappret. Kanske måste du till och med förbereda och smörja några reserver att ha på väntelistan när ditt nuvarande förhållande blir skakigt. Kanske spenderar du timmar klagandes på att internetuppkopplingen inte fungerar vid poolen eftersom känslan av att vara utanför gemenskapen blir outhärdlig när man inte kan kolla Messenger. Detta trots att du ligger bredvid din andra hälft som gärna skulle vilja ha din odelade uppmärksamhet någon gång då och då under den romantiska semestern.
Men på nåt sätt är det aldrig tillräckligt för den som trippar ute på denna ytterkant på skalan. Om du känner igen dig så kan det nog vara hälsosamt att lära dig bli lite mer bekväm med att vara bara med sig själv. Eller åtminstone kunna fokusera på en person åt gången. För i den ständiga jakten på att checka in dig och din älskling på varje restaurang på semestern så missar du kanske att se den som sitter mitt emot dig vid bordet. Och risken finns att han eller hon tappar intresset till slut. Ibland är det inte kvantitet som räknas utan kvalitet, både när det gäller vänner, likes och bekräftelse.
Sen har vi såna som jag som hamnar ganska långt åt andra hållet på skalan. Där finns det också en hel del att jobba på. Det jag kämpar med är istället att lära mig släppa in människor. Jag har inga problem med att vara på fester där jag inte känner någon annan. Då går jag fram, presenterar mig och ser till att lära känna folk. Jag har många bekanta som messar, skålar och skojar men det är inte många som kommer mig riktigt nära och känner mig på djupet.
Jag minns en gång en kollega på jobbet som presenterade mig som sin bästa vän. "Vi vet allt om varandra!" sa hon och lade armen om mig. Själv höll jag på att sätta kaffet i halsen av ren förvåning. Jag kunde nämligen inte minnas en enda sak av värde jag berättat för henne. Visst stämde det att hon öst ur sina innersta privata hemligheter, synder och problem för mig men jag själv hade jag inte avslöjat mer om mig själv än vad jag var villig att läsa om i tidningen. I mina ögon var vi ytligt bekanta.
Av nån anledning avslöjar ofta människor jag inte känner väldigt privata saker för mig. Det kan vara sin jobbiga barndom, sina konflikter med styvbarnen, sina otrohetsaffärer eller till och med olagliga verksamheter. Ibland undrar jag om jag går omkring med en prästkrage eller änglavingar som är synliga för alla utom för mig själv. Ofta står jag där gapande och undrar hur sjutton den här kvinnan på festen, som aldrig träffat mig förut, nu törs stå och berätta för mig om hur hon är otrogen mot sin make som är i rummet intill. Men på nåt sätt verkar det hjälpa henne att få lätta sitt hjärta och hon tackar tårögt för mina tröstande ord och råd.
Väldigt konstigt men det är lite så det verkar fungera för mig. Jag lyssnar på andra och bevarar deras innersta hemligheter men det är inte många som vet något djupare om mig. Jag har mina ytliga standardsvar som egentligen inte säger någonting om vem jag är. Det fullt möjligt att ha en timmes samtal med en annan människa utan att avslöja en enda sak om sig själv. Men det är inte heller så hälsosamt att vara så svår att lära känna. Jag går antagligen ofta miste om nya potentiella vänner utan att inse det. Jag har helt enkelt blivit lite för van med att hålla andra på armlängds avstånd.
En av anledningarna till att jag har svårt att släppa in folk är att jag ofta känner att så fort jag har öppnat dörren på glänt så har andra skjutit upp dörren och vräkt sig in. Jag har erbjudit lillfingret men har blivit slukat. All luft har sugits ut och jag har inte kunnat andas, det har inte funnits något utrymme för mig och det som är jag. Varje sån erfarenhet har bidragit till att jag idag sätter i säkerhetskedjan innan jag öppnar dörrspringan och kikar ut för att se vem det är som knackar på och vill lära känna mig. På så sätt kan jag se till att dom inte dundrar in i mitt hus och tar över.
Problemet är att när man bara pratar med folk genom den lilla springan i dörren så blir det till slut en ganska otillfredsställande relation. Allt blir liksom bara halvdant. Till slut måste jag ändå fråga mig själv om det inte är dags att ta av säkerhetskedjan och öppna dörren helt. För kanske finns det nya trevliga gäster därute som jag gärna bjuder in. Och om dom försöker ta över huset så kan jag alltid sparka ut dom, det är faktiskt helt okej att göra det.
Jag måste börja lita på att jag idag inte är samma människa jag var förut. Den här gången kommer jag att dra en gräns när det behövs. Och jag kan faktiskt njuta av alla mina relationer med andra med vetskapen om att jag alltid kan ta en veckas semester helt ensam när jag behöver det. Jag kan dra iväg en vecka till ett rofyllt ställe där jag likt tjuren Ferdinand kan sitta under en korkek och lukta på blommorna.
Det finns till denna dag inte en enda person som vet om alla mina stora grejer i min historia, mina misstag, mina framgångar, mina innersta rädslor och största drömmar. Någon vet en sak, någon en annan men ingen vet allt. En målbild är att jag en dag kommer känna mig så pass trygg med att öppna mig att det åtminstone finns en persons i världen som känner hela mig. Kanske är det en bra motivation till att öppna mig lite mer, att våga låta andra ta ett kliv närmare utan att jag behöver backa.
Jag är trygg med att vara ensam. Kanske är det dags att jag nu även blir bekväm med att vara tillsammans med andra på riktigt. Kanske är det dags att beställa ett långbord nästa gång jag går på restaurang. Om ni känner igen er i mig så kanske vi kan äta middag ihop en kväll när vi springer på varandra på en restaurang dit vi alla kommit ensamma. Vem vet kanske kan vi kan bli ett gäng nya vänner som kan lära varandra att det är inte är så farligt att öppna dörren...
"Loneliness expresses the pain of being alone and solitude expresses the glory of being alone."
/Paul Tillich
Relaterade inlägg: