Utmaningar när man har en fot i varje värld
I det förra inlägget gav jag en beskrivning av hur jag upplevde den nya världen och hur underbar den är. Eftersom jag vill ge er en ärlig och realistisk syn på på andlighet så kommer jag nu ge er den andra sidan av myntet. Jag delar med mig av mina största utmaningar och den vägledning jag fått av mina guider i hopp om att andra som upplever samma svårigheter kan dra nytta av det.
För mig är den största utmaningen att hitta ett respektfullt och kärleksfullt sätt att bemöta dom som bara känner till den gamla världen utan att själv låta mig dras tillbaka in i den gamla världen. Jag skulle vilja ge mig på ett försök att förklara hur dessa olika världar kan krocka och varför det lätt blir konflikter och frustration mellan oss. Jag ska försöka mig på en liknelse.
Tänk dig att du aldrig hört talas om musik. Tänk dig att vi alla föds med hörlurar på oss. Dessa hörlurar spelar upp en ständig ström av nyhetsprogram. Det kan kännas ganska trist, långtråkigt och eländigt att lyssna på. Men vi är så vana med detta ständiga nyhetsbrus och känner inte till någon annan radiokanal. Så när vi med jämna mellanrum får höra en och annan glad reklamsnutt så blir vi överlyckliga och börjar dansa till musiken. Tänk vad underbart med en kort stund av glada melodier!
Tänk dig sen att någon gång under livet så börjar vi att fundera över om det inte borde finnas något annat alternativ? Nog måste det finnas något bättre än den här smörjan som börjar bli rätt outhärdlig att lyssna på? Vi börjar ge oss ut på jakt efter att finna alternativ. Ju mer vi börjar leta, desto mer upptäcker vi en annan värld.
Vi börjar experimentera med att justera våra hörlurar på öronen och upptäcker att när dom hamnar snett och halkar av öronen så får vi en stund av underbar tystnad. Wow, vilken lättnad! Men samtidigt är det lite skrämmande eftersom vi aldrig upplevt det förut och vi rättar snart till hörlurarna över öronen igen. Rösterna i hörlurarna har ju upprepade gånger sagt åt oss hur otroligt viktigt det är att vi behåller hörlurarna på, det är ju livsfarligt att ta av sig dom! Men vi återkommer och tar av oss dom igen för korta stunder eftersom det, trots allt vi fått lära oss, kändes så bra på något oförklarligt sätt...
Ju mer vi börjar utmana denna rädsla för att ta av sig hörlurarna, rädslan för tystnaden och rädslan för det okända, desto mer börjar vi uppleva den nya världen. Vi inser att vi klarar oss utmärkt utan hörlurarna och att frånvaron av nyhetsbruset är underbart rogivande. Vi börjar höra fågelkvitter vi inte visste fanns och en dag upptäcker vi den första låten. Detta leder till att en hel värld av musik uppenbarar sig. Vi utforskar klassisk musik, hårdrock, raggae, pop och blues. Först är vi livrädda för varje ny låt hör! Men vi jobbar oss igenom all den rädsla, sorg, tvivel och ångest den låten väcker inom oss och till slut börjar vi njuta av musiken och lär oss att dansa. Nästan dagligen kommer någon och försöker sätta på oss hörlurarna igen med antingen bön eller hot. Ibland blir utmaningen av en ny låt så stor att vi tillfälligt tar på oss hörlurarna igen. Men av kommer dom snart igen för vi är nu så förälskade i fågelkvittret, musikens värld och tystnaden att vi inte längre kan leva med att lyssna på nyheter.
Vi vill dela med oss alla underbara upplevelser. Så vi försöker berätta för andra om Elvis och ljudet av löv som rör sig i vinden. Vi låter dom veta att det är okej att ta av sig hörlurarna. Men våra vänner vill inte lyssna på detta utan påpekar vikten av att vi har hörlurarna på oss. Med tiden kommer vi i kontakt med andra som också tagit av sig hörlurarna och för en underbar stund delar vi våra erfarenheter och har disco ihop. När andra människor går förbi dansgolvet med sina hörlurar på så tittar dom på oss som att vi blivit totalt galna. Där släpper vi loss med bugg, skakar rumpan i salsa och experimenterar med nya danser som tango. Ibland sätter vi det och ibland snubblar vi på våra egna fötter men vi är all in och livet är underbart!
Sen kommer vi hem igen och får återgå till att anpassa våra samtal och beteende så att vi kan möta våra vänner med hörlurar som den ena dagen beklagar sig över att dom tvingas lyssna på nyheter hela dagarna och nästa dag tjatar på oss om hur viktigt det är att vi sätter på oss hörlurarna. Och mina nära och kära undrar om den där dagen jag tillbringade på dansgolvet gjort mig ännu tokigare när dom ser mig träna valssteg i köket. Det är här jag upplever att min största utmaning ligger personligen. Jag kan inte acceptera att sätta på mig hörlurna igen för någon annans skull. Jag har sett och hört för mycket för att någonsin kunna gå tillbaka. Och jag vet att jag samtidigt behöver acceptera andras fria vilja att behålla hörlurarna på. Jag måste acceptera deras rätt att uppleva världen genom hörlurarna samtidigt som jag måste sätta gränser när dom försöker tvinga på mig hörlurarna igen. Hur kan vi hitta ett kärleksfullt och respektfullt sätt att relatera till varandra utan att försöka tvinga den andra att uppleva världen på vårt eget sätt?
Jag väljer ibland att för korta stunder ta på mig hörlurarna för att lyssna av vad som pågår i deras hörlurar för att kunna förstå deras värld och försöka förstå vad dom går igenom just nu. Jag påminner mig själv att det är okej att vi lyssnar på helt olika saker. Vi kan fortfarande dansa ihop till reklammelodierna och glädjas åt dessa stunder. Jag kan fortfarande finnas där för dom när nyheterna rapporterar något extra jobbigt även om jag inte längre lyssnar på nyheterna. För mig gäller det att hitta dom människorna, som trots att dom själva inte kan hör musiken, ändå kan finnas där för mig när jag tillfälligt blir skräckslagen av dom känslor som den nya Rolling Stones låten rör upp i mig. Jag tror att vi fortfarande kan stötta och acceptera varandra fast vi lyssnar på olika saker. Nyckeln ligger i att acceptera att vi faktiskt upplever världen på två helt skilda sätt och att det är okej.
Och vi som tagit av oss hörlurarna behöver påminna oss själva om att det steget bara var ett av många. För även om vi ännu inte vet om det så kommer vi en dag upptäcka att vi gått omkring hela livet med solglasögon på oss. Vem vet vilka nya färger och nyanser vi kommer upptäckas när vi tar av oss dom... Kanske ser vi då en stor skylt som säger åt oss att lyssna på dom kloka människorna som har hörlurarna på sig... Vi kan bara jobba med den information vi har just nu och kan aldrig veta vad vi kommer få lära oss imorgon, nästa månad eller om 10 år som motsäger allt vi vet nu om världen och livet. Det finns inget perspektiv som är rätt eller fel, bara perspektiv som är rätt och fel för var och en av oss just nu.
En stor utmaning jag upplevt dom senaste månaderna
Jag hamnade för ett tag sen i ett tillstånd av smått
panik när mina anhöriga pratade om att eventuellt följa anvisningarna i en av
dessa reklamjinglar. Jag gjorde då misstaget att desperat försöka ge dom det
andra perspektivet som förmedlats av i princip varenda världsartist utanför hörlurarna.
Det enda som hände var att jag körde slut på mig själv energimässigt. Dessa
reklamjinglar är oerhört effektiva eftersom det är det enda perspektivet som
spelas i hörlurarna. Det går inte att förklara för någon hur Beethoven ser på
saken när Beethoven inte existerar i hörlurarna. Jag
hade trillat i fallgropen att försöka kontrollera det jag inte har kontroll
över och gled tillfälligt tillbaka i den gamla världen av desperation och
maktlöshet.
Just när jag stod mitt i en konversation angående detta så knackade mina guider mig på axeln och frågade mig vad mitt motiv var till denna övertalningskampanj. Inom 10 sekunder föll informationen på plats i huvudet liksom bitarna av ett pussel. Genom att försöka kontrollera situationen så undvek jag mina egna jobbiga känslor av rädsla för konsekvenserna mina anhöriga eventuellt kan få lida om dom övertygas av denna reklamjingel. Jag hade för länge sedan gått från att erbjuda ett annat perspektiv för den som är villig att lyssna till att bedriva kampanj för att av alternativen. Jag beslutade där och då att deklarera all kampanjaktivitet avslutad och att istället fokusera på att acceptera min egen rädsla för att förlora dom jag älskar. Att jag som ung även förlorade min pappa (i en sjukdom liknande min egen) gjorde antagligen denna rädsla större.
Det mina guider betonade i denna stund var vikten av att acceptera andra människors livsplaner som dom beslutat om innan dom föddes. Vi har alla saker vi beslutat att uppleva och lära oss av i detta liv. Att som människa tro sig veta vad som är det bästa beslutet för någon annan är lite av storhetsvansinne. För vad vet jag egentligen om någon annans livsplan och hur det påverkar deras utveckling i det stora hela? Ingenting, jag har ju inte ens fått insikt i min egen livsplan mer än en och enstaka glimt och då bara när just det delmomentet redan är avslutat och klart. Lite som en klapp på axeln för ett jobb bra gjort men aldrig till hjälp inför kommande delmoment.
Det är kanske skrivet mina anhörigas livsplaner att följa budskapet i reklamjingeln. Kanske är det just det som kommer ge dom dessa insikter och lärdomar som i längden leder dom mot större lycka och mening. Mina guider frågade mig vad jag idag hade tyckt om någon insisterade på att resa tillbaka i tiden och förhindra det som ledde till min sjukdom. Jag hade blånekat till att låta någon förhindra det! För så här många år senare så vet jag att om jag fått vara frisk ända fram tills idag så hade jag inte varit lika lycklig. Jag hade inte fått dom insikter och prioriteringar i livet som idag gör att jag lever i den nya världen, mitt inre himmelrike.
Det som jag behövde jobba på var inte att övertala någon om det ena eller andra. Det jag behövde jobba på var att acceptera min rädsla för att förlora ännu någon jag älskar och att lita på att om så sker så är det en del av både deras och min livsplan.
Jag sa att det var underbart att vara i nya värden. Jag sa aldrig att det var lätt att kliva ta klivet över...
3 tips för dig som vill testa att lyfta på hörlurarna och känna på den nya världen:
1) Släpp kontrollen över allt du inte kan kontrollera. Detta behov av kontroll är ett sätt att distrahera oss själva från att känna jobbiga känslor. Här har jag varit många gånger och halkar ibland tillfälligt tillbaka innan jag kommer på mig själv. När du släpper kontrollen och accepterar alla känslor som kommer upp utan att döma dom så kan du lära dig uppleva äkta lugn på riktigt för första gången.
2) Lås dig inte mentalt eller känslomässigt vid en specifik utgång. Lär dig bli vän med ovissheten och lita på att du kommer få uppleva det som utvecklar dig mest. Det kanske inte blir den utgången du önskar just då men det kommer vara den utgången som leder dig mot störst utveckling i längden.
3) Ge dig själv samma kärlek, respekt och omtanke som du skulle ge din bästa vän. Tala till dig själv som om du tröstade ditt eget barn. Döm inte dig själv för dom misstag du gör, den elaka tanken du tänkte, den känsla du hade eller dom ovanor du har. Var ärlig mot dig själv men döm inte. Märk väl att bara för att du accepterar dina brister så betyder det inte att du slutar ta ansvar över dina handlingar eller ger upp att jobba på dig själv. Du väljer bara att älska dig själv under processen.
Relaterade inlägg: