Varför är vi så destruktiva?
I förra inlägget så skrev jag om hur vi kan använda kärlek för att lösa upp rädsla. Jag beskrev hur hat endast är en illusion och att hat egentligen bara är rädsla i förklädnad. Den insikten kan hjälpa oss även när vi jobbar med förlåtelse, båda av oss själva och andra.
För att verkligen banka in den insikten så har jag den senaste tiden fått en intensivkurs i andras perspektiv i mina drömmar. Dom senaste veckorna har jag varit olika personer varje natt och fått gått med i deras liv ett tag. Jag har varit man och kvinna, ung och gammal, och det vi skulle kalla för god och ond. Dom här drömmarna har varit verkliga på en nästan skrämmande nivå då jag har känt deras känslor lika verkligt som att det vore mina egna.
I några drömmar var jag en omtänksam person som bara ville att alla skulle må bra och komma överens men flertalet av mina drömmar har varit väldigt mörka. Jag har upplevt dom sista veckorna i livet efter ett oväntat läkarbesked, jag har suttit fängslad och jag har blivit jagad med ett pris på mitt huvud enbart för att jag var annorlunda. Jag har som man gjort obeskrivliga saker mot kvinnor. Jag har mördat, rånat banker och jag har torterat djur för att sedan vakna upp kallsvettig i paniktillstånd över vad jag gjort innan jag insett att det var en dröm.
Vad har alla dessa drömmar haft gemensamt? Dom gånger jag varit en "god" människa så har kärlek varit den bakomliggande drivkraften. Och dom gånger jag varit "ond" så har en annan kraft legat bakom. Ja du gissade rätt, det var inte hat utan rädsla jag kände. I en av mina drömmar tog jag livet av en kattunge. Varför? Av rädsla för att inte ens en katt skulle kunna älska mig. Efter att i hela mitt liv blivit slagen och inpräntad med budskapen att ingen någonsin kunde älska mig så klarade jag inte av tanken på att bli avvisad ännu en gång. När jag senare satt i baksätet i polisbilen och för första gången fick uppleva att någon pratade med mig på ett respektfullt sätt så började det gå upp för mig vad jag gjort. Den ångesten hade jag med mig när jag vaknade och hela nästa dag. Så om jag har mörka ringar under ögonen nu så är dom välförtjänta.
Men vi behöver inte leta efter så extrema exempel för att kunna förstå att rädsla är tjuven i dramat. Det räcker med att jag rannsakar mig själv och mitt verkliga liv. Ingen av oss är perfekta och gudarna ska veta att jag gjort mina misstag precis som alla andra. Det finns situationer jag önskar att jag hade skött snyggare och på ett mognare sätt. När jag frågar mig själv varför jag betedde mig som jag gjorde så finns där alltid en bakomliggande rädsla. En rädsla att bli sårad, en rädsla att inte räcka till eller en rädsla att känna jobbiga känslor.
Jag tror att om vi alla letar tillräckligt djup inom oss så kommer vi hitta en rädsla bakom var och en av våra destruktiva beslut och handlingar. Vi dricker för mycket alkohol för att döva dom jobbiga känslorna eller vi håller vår partner på armlängds avstånd för att inte ge dom chansen att kunna såra oss. Själv kämpar jag med beroende av socker och skräpmat. Jag har insett att den tyngre maten har dämpat min andliga sida. När jag gått på högvarv har den höga energin gjort mig fysiskt yr och illamående. Många saker jag upplever på det området har varit jobbigt och skrämmande, speciellt när jag inte förstått vad det berott på. Ibland har det även varit tungt att känna allt och alla andra när man har tillräckligt med sig själv och sitt eget liv. Då har en hamburgare fått mig att känna mig mer normal igen.
Så vad gör man då för att bota dom rädslor som ligger bakom icke-önskvärda handlingar? Oavsett om det gäller att få kontroll över dåliga vanor eller att rehabilitera människor som begått vidriga handlingar så handlar det alltid om kärlek. Det betyder inte att vi accepterar dom negativa beteendena och det betyder inte att vi ger oss själva eller andra frikort att bete sig hur som helst. Självklart ska människor stå till svars för sina brott och självklart behöver vi hitta sätt att ta tag i våra problem.
Men det handlar om att inse att vi inte kan möta mörker med mörker. Mörker löser vi upp med ljus. Att hämnas eller ge igen med samma mynt sätter oss bara på en väg till ett mörkt ställe vi inte vill nå. För det är så mycket lättare att förlåta andra för det dom gjort mot oss än att förlåta sig själv för den smärta vi orsakat andra. Jag tror att det är något vi kommer få jobba mycket med dom kommande åren på både ett personligt plan såväl som globalt. Att hitta ett nytt sätt att bemöta det oförlåtliga med ljus.
Så sätt gränser för andra och ge tydliga konsekvenser när dom träder över dom. Men gör det för ditt eget välbefinnande och kärlek till dig själv och inte för att hämnas. Och när det kommer till dig själv så var snäll mot dig själv. Ingen har någonsin blivit lycklig av att trycka ner sig själv för dom misstag man gjort. Jobba på att hitta den rädslan som ligger bakom den negativa handlingen och lär dig möta den lite åt gången. Och straffa inte dig själv när du misslyckas utan trösta det lilla rädda barnet som finns där inne.
Relaterade inlägg:
Har du också "fel" tankar och känslor?