Varför har du inga barn Malin?
En av dom vanligaste frågorna jag får är om jag har barn. Det är en av dom där standardfrågorna som alltid kommer upp när man småpratar med människor man just träffat, speciellt som kvinna. Oftast tas det för givet att om man är en vuxen kvinna över 35 så har man det. Eller åtminstone planerar för att skaffa inom en snar framtid. När jag svarar nej så brukar jag göra det utan någon vidare förklaring. Det brukar gå någon sekund medan dom väntar på det där tillägget som deklarera att det är på gång så snart vi flyttat in i nya huset eller att det kommer så snart det lugnat ner sig lite på jobbet. När den förklaringen uteblir så möts jag ofta av en undrande blick. Jag kan se hur kugghjulen snurrar.
Om dom vet att jag har ett förhållande så kan dom då uppmuntrande uttrycka att "det kommer snart ska du se". Om jag är singel så får jag inte sällan en kommentar om att jag snart kommer att träffa någon... Denna uppfattning om att min barnfrihet har något att göra med att jag varit singel vid dessa tillfällen är väldigt långt ifrån sanningen. Om jag verkligen ville skaffa barn så skulle jag göra det, partner eller ej. Och att frånvaron av barn skulle bero på att mina pojkvänner under åren inte vill eller är redo kan inte vara mer fel. Tvärtom har jag avslutat några förhållande eftersom jag blivit pressad till att skaffa barn när jag tydligt känt att det inte var rätt väg för mig. Så någon brist på möjligheter har det definitivt inte varit.
Mitt val att inte skaffa barn har inget att göra varken med min civilstatus eller livssituation. Jag är av den åsikten att det bara finns en bra orsak till att man bör skaffa barn, nämligen viljan och längtar efter ett barn. Jag känner inte den längtan och tänker därför inte sätta något barn till världen. Jag har varit tokig i mina systerdöttrar från den dag dom kom till världen och njuter av varje minut jag får vara med dom. Jag är den enda vuxna människan i lekparken som klättrar i klätterställning, hänger i rep och har precis lika kul som dom när vi leker. Jag kommer alltid finnas där för dom i vått och torrt när dom behöver en extra vuxen förutom mamma och pappa. Det räcker bra för mig.
Jag får ofta frågan om jag inte känner att jag vill lämna någonting efter mig i världen. Självklart har jag liksom alla människor ett behov av att sätta ett avtryck, av att bidra med någonting. För mig behöver detta avtryck dock inte vara av biologisk karaktär. Dom gånger jag lyckats hjälpa och stötta en annan människa i svår situation, barn eller vuxen, så känner jag ett en enorm tillfredställelse. Att se honom eller henne växa och utvecklas och få höra att dom sett mig som en viktig del i deras liv. För mig är det ett avtryck jag är stolt över att lämna efter mig, oavsett om vårt band är biologiskt eller ej.
Är jag inte rädd för att bli ensam när jag blir gammal? Jo, i vissa stunder kan jag bli det, svarar jag på den frågan. Jag tror det är naturligt att vara det, speciellt med tanke på att dagens hemtjänst och äldrevård inte fungerar som sig bör. Men den rädslan är min börda att bära, inte ett barns.
Jag får en och annan känga på grund av mitt val, oftast av mödrar som anser mig vara egoistisk. Men jag kan leva med konsekvenserna av att jag står för mitt val. Det jag däremot inte skulle kunna leva med är att mina barn får ta konsekvenserna av att jag inte står för mitt val. Jag vill inte sätta ett barn till världen för att jag blivit övertalad till att göra det av min partner. Eller för att mina föräldrar vill ha barnbarn. Eller för att jag förväntas göra det av samhället. Jag anser att ett barn aldrig ska födas med en uppgift.
Ett barn ska inte förväntas vara räddningen på ett dåligt förhållande, det ska inte förväntas uppfylla sina föräldrars förlorade drömmar och det ska inte förväntas vara lösningen på sina föräldrars behov av att känna sig behövda. Barn kan och får aldrig vara en lösning på ett problem. För vad händer med deras självkänsla när dom misslyckas med den omöjliga uppgift dom fått på sina axlar från födseln? Barn ska födas till vår fantastiska värld därför att dom är efterlängtade och älskade för just dom individer dom är, ingenting annat.
Hur skulle jag någonsin med gott samvete kunna skaffa barn av rädsla för att bli ensam, eller för att jag inte orkar stå emot tjat och press? Då hade jag ju redan svikit mitt barn genom att välkomna honom eller henne till världen med en tung ryggsäck att bära. Vilken slags mamma skulle jag då vara?
Jag känner så många bra föräldrar som gör ett otroligt imponerande jobb med att uppfostra sina barn och jag ser så mycket kärlek att det värmer mig i hjärtat. Jag har en enorm respekt för dessa föräldrar och det val dom gjorde när dom skffade barn. Tyvärr verkar många föräldrar inte kunna bemöta mig med samma respekt. Istället verkar det finnas ett behov av att trycka ner mig alternativt få mig att ändra åsikt. Ibland blir människor obekväma när dom inte kan placera någon i ett fack. Det kan provocera att man går sin egen väg.
Men jag känner ändå att det får stå för dom, jag tänker inte sjunka till den nivån. Istället önskar jag dom lycka till i livet och går vidare med mitt. Jag anser fortfarande att frågan om att skaffa barn eller ej är ett personligt val, ett beslut som varje man och kvinna kan och bör ta själv.
Ibland frågar folk till och med varför jag inte har några barn eller så frågar dom mig och pojkvän tillsammans om det inte är dags att skaffa barn snart. Jag är smått allergisk mot den frågan. Om den frågan ställs privat mellan fyra ögon av någon som står mig närmast för att dom uppriktigt bryr sig om hur jag mår och vill veta om mina drömmar och funderingar inför framtiden så får dom gärna göra det. Men när man ställer den frågan högt inför hela middagsbordet vid en fest och alla nyfiket sitter där och inväntar svar så har man gått över en gräns. Den här frågan är väldigt privat och man vet inte hur omständigheterna ser ut för den som får frågan.
Själv tycker jag idag inte att den frågan är jobbig att få. Jag vet var jag står och har jag en man bredvid mig så har han accepterat det från dag ett, annars skulle han inte stå där. Men det har varit tider då jag och min dåvarande partner fått den frågan just då den varit som mest infekterad. Då vi just haft smärtsamma diskussioner om saken, gått i terapi och varit i valet och kvalet om vi ska fortsätta eller bryta upp just eftersom vi har olika önskemål om barn. Att då få den frågan mitt i drinkminglet och hela rummets ögon vänds mot oss för att höra när knoddarna kommer... det kan kännas som ett slag i ansiktet. Och jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att få den frågan om man vill ha barn men inte kan få. Jag har all sympati för dom som råkat ut för det.
Du skulle aldrig fråga någon på firmafesten vad dom tjänar i lön. Lika självklart borde det var att inte fråga honom eller henne när det planeras att skaffa barn. För sanningen är att du har ingen aning om hur känslig den frågan kan vara. Nästa gång du letar efter någon fråga att ställa till någon du inte känner så bra, fråga om dennes favoritbok, det bästa resemålet dom besökt eller vilka 3 filmer dom skulle välja om dessa filmer var dom enda filmerna dom fick se resten av livet. Be dom motivera varför och du kommer bli förvånad över vad får veta. Det finns så många andra roliga frågor att ställa om du vill lära känna någon eller bara vill ha ett kul samtal på minglet. Vi behöver uppdatera våra standardfrågor vi använder för att placera folk i fack. För vårt jobb och familjesituation definierar inte oss som personer. Vi är alla unika individer som kan utforska varandra i all oändlighet. Det enda som sätter gränsen är vår fantasi.
Här kan du lyssna på en podcast där jag deltar i ett samtal om att leva barnfritt!
Du kanske också är intresserad av följande inlägg: